Tävling och utrustning...
Jag fick en kommentar från Ida igår och den kommentaren satte en del kuggar i rörelse i mitt huvud. I grund och botten har tankarna cirklat runt tävling, vikten av det i hästsamhället och varför jag nu gör de val jag gör..!
För mig är Julia en vän (även Sunny så klart, men tävlandet har alltid kretsat kring just Julia) och tävling är något vi en gång delade som gemenskap. Julia var då självklart med mer eller mindre ofrivilligt, det var ju jag som fann nöje i tävlandet i första hand! Redan när jag var 15 år och skulle gå i pension så sade jag att vi skulle tävla körning tillsammans istället...
Julia, 3 år 2007.
Sedan dess har mycket inom mitt hästtänk inom mig själv förändrats och tävlandet känns inte längre lika självklart... För det första så är jag emot tanken att kanske tvinga in hästen i en situation som den inte är med på. Jag är av tanken att jag gärna släpper "fighten" mot hästen om det är så att hästens självkänsla såras till följd av mina handlingar. Men skulle jag verkligen kunna tänka så "i stridens hetta"? Jag har varit den dominerande och aggresiva kusken förut, även om det inte har varit ett medvetet val, utan snarare ett inlärt sätt att "visa vem som bestämmer"... Till och med idag så kan det hända att jag känner press för att jag får slängt i ansiktet att jag "är mesig" som inte "ger hästen en vinge" när den inte gör exakt som jag vill, även om jag själv vet att det bästa är att analysera VARFÖR hästen faktiskt agerar som den gör..! Med den pressen och dessutom tävling på halsen så vet jag helt enkelt inte om jag kan agera respektabelt mot Julia. Även om det har gått 3 år och jag i mångt och mycket helt har bytt mig själv mot något nytt...
Sedan har vi det här med utrustningen. Jag kör som bekant barfota, vilket skulle kunna innebära ett problem då det står i TR att hovbeslag är ett tvång inom maratonmomentet. Turligt nog så står det ett tillägg att även hovboots går under hovbeslag! Men det ändrar inte det faktum att bett och nosgrimma båda är obligatoriska vid tävlan... Jag som är emot BÅDA. Då känns det helt enkelt inte rätt!
Men det som det faktiskt faller mest på är att jag har märkt motståndet till min hästsyn. Det skulle vara en omöjlighet att få igenom bettlöst som alternativ, då körsporten för det första står under Svenska ridsport förbundet som verkar otroligt konservativa... Dessutom verkar inte de aktiva särskilt positiva att släppa in nya alternativ heller..! För ett tag sedan lade jag upp denna bild av Julia på Facebook-gruppen Körfolk och frågade om hur de tyckte att den nya selen var anpassad:
Vad denna oskyldiga kommentar mest av allt fick mig att tänka på, är skillnaden i synen på bettlöst bland hästfolk och "vanligt" folk. Många hästmänniskor förfasas över denna lilla ponny som kommer joggandes i enbart grimma på huvudet. Vet ni vad jag fick för kommentarer från byborna i Bergby när de såg att pållan inte hade något bett i munnen? "Nej, men! Kolla, den här ponnyn är så snäll att hon inte behöver metall i munnen..!"
Frågan är då: Vet hästmänniskorna alltid bäst? Måste vi anta att kontrollen sitter i denna lilla bit metall?
Nej, för mig faller sporten på att jag inte är välkommen i den utrustning som passar oss, men också för att jag inte är ensam om denna utrustning..!
Skenande joggande ponny...
Men varför VILL jag ens tävla med min häst för? Det är kanske mest den tanken som har snurrat i mitt huvud, och åter uppväcktes av kommentaren från Ida... Jag tror att mycket ligger i att hela hästeriet kretsar kring sporten, närmast centrum ligger elittävlingarna och längst ut ligger hobbydelen av det hela. De flesta ser det som att det enda målet är just centrum, eliten. Det blir en osynlig gas som liksom tränger in i alla hästgrenar och den som motsäger sig det hela ses som den udda. Jag var aldrig någon skicklig travkusk, nådde bara lite högre klasser eftersom jag dominerade och min häst gav efter. Att hon hade långa ben och "kapacitet" var bara en liten bit i det hela... I mångt och mycket handlade det mest om att jag var duktig på att bombera runt min häst på ett diskret och förtryckande sätt..! Och sådan vill jag inte längre vara.
Nej, jag citerar Ida här i slutet: "Kanske går mer mot att sträva mot en god hälsa och fin kontakt mellan oss." Det är nog där tävlandet brister för oss..! Jag KAN aldrig garantera att det jag gör inte är emot min hästs vilja. Men i trygg hemmamiljö och endast iförd grimma så är chansen att framföra sin åsikt betydligt större än med nosgrimma och bett på en främmande tävlingsplats...
Nej, för oss får tävlan helt enkelt vänta, för alltid eller för en tid framöver.
