Att träna barfota
En av de frågor som ställs mest på min blogg är nog hur jag kombinerar barfota och träning. Just nu kan jag inte påstå att jag tränar på långa vägar tillräckligt hårt för att göra en rättvis utvärdering av hur det faktiskt fungerar dock... Under hela sommaren körde jag milslånga turer, på blandat underlag, i alla gångarter. Faktum är att jag ändå fick raspa varannan vecka för att hindra hovarna från att växa sig för långa..!
Men det jag tänkte koncentrera mig på idag är de underlag vi arbetar på just nu och hur dessa fungerar för oss i dagsläget. Vi har nämligen ett ganska stort utbud av körvägar, med allt från grovt stenkross till sandbanor!
Övre delen av slingan.
Den körväg som jag använder absolut mest är "slingan". Hela slingan sträcker sig över knappt 800 meter, men den passar perfekt för intervalljobb och galoppträning! Jag delar upp slingan i övre och nedre, båda är ganska precis 400 m långa. Den övre delen består av packad jord, medan den nedre delen består av gräsbevuxen sandbana. Eftersom övre delen är bra mycket hårdare än nedre så kör jag lugn jogging på övre och själv intervallerna på nedre. På denna typ av underlag ömmar Julia inte alls och slitaget är obefintligt!
På slingan kör jag kanske 2 ggr i veckan och då mestadels i galopp. Antalet intervaller brukar bli mellan 5 och 7 st (4-5,6 km) i dagsläget när flåset inte är på topp!
Nedre delen av slingan.
Men jag har alltså många olika typer av vägar att välja på! Så på "rätt sida gamla E4:an" så har jag även "banan", en gammal träningsbana som användes av de lokala travtränarna för så där en 15 år sedan. Denna kör jag ganska sällan på, men underlaget är i princip exakt likadant som nedre delen av slingan och passar perfekt för galoppintervaller. Banan ligger något längre bort än slingan, men ändå inom 5 minuters skritt-/joggingtur.
Eftersom jag bor i Gästrikland så ser man inte längre än någon meter runt omkring sig p.g.a. all skog... Detta bidrar ju dock till löjliga mängder skogsvägar och därför gott om skritt-/joggingmöjligheter! Det flesta vägar är grusbelagda eller stenkrossbelagda så dessa fungerar bäst för just lugnare turer. Vintertid när vi får packad snö så är även de grymma för snabbare tempon! Den snöfria biten av året är de dock inte alltför skonsamma mot hovarna. I slitagemängd är det inga problem, men däremot händer det så lätt att någon sten bestämmer sig för att envist trycka till hårt mot hovens undersida om tempot är för högt... Sånt händer ju tyvärr även om man skor, men eftersom en barfotahov är ännu närmare marken och dessutom har bättre känsel så är det ett jobbigt underlag.
Oftast kör jag några mil i veckan på sådana här vägar och jag skulle vilja påstå att den typiska grusvägen inte är vidare värst snäll mot hovar i obalans. De flesta hästar med minsta obalans eller röta brukar markera lite på grus, så även mina. Hur vanligt är det inte att se pållar som riktigt smyger fram när de går på sådant underlag?
De små galloscherna har varit väldigt uppskattade både av mig
och hästarna när underlaget inte är det bästa!
Jag säger ofta att alla hästar kan gå barfota, men alla hästägare kan inte hålla sina hästar barfota. Det är något jag står fast vid såvida hästen är frisk i grunden. Att bortförklara ömhet som medfött är inget jag köper sålänge det inte är veterinärt bevisat! Klarar en att hålla hästarna på ett naturtroget sätt så behöver hovarna inget skydd av metall. Problemet är att det är få människor som kan ge rätt förutsättningar! Många tror att det bara är att dra skorna och köra på som vanligt, med bristfällig utevistelse, mycket stärkelserikt foder och dåligt underlag. "Tyvärr" så kräver barfotagång en hel del även från hästägaren... Det handlar inte om att ha varenda komponent helt korrekt, men åtminstone majoriteten ska vara uppfyllda för bästa hälsa både på hov och häst!
